Tider av repression, budskapsspridande och oemotståndlig revolution
Jag har haft en aktiv tid på sistone, minst sagt. Jag har radikaliserats i både min tro och min politiska strävan. Vi är sannerligen i behov av en ny världsordning! Mitt i allt detta inleds en av de mest förvridna hyllningar till min Ledare som finns – julen.
Berättelsen om en världsförändrare och revolutionär som föddes bland djur och fattiga bönder och som spred budskapet om en ny ordning där ingen är ledare, där dom minsta blir dom största, där pengar kastas på sopen, där kärlek och fred är motorn i maskineriet är för viktig för att låta kommersialismen ha monopol på den. Det är berättelsen och den naiva tron på denna nya ordning som fick mig att bli gripen i Köpenhamn i lördags. Om detta kan du läsa i The Guardian, Svenska Dagbladet och Dagen.
Jag vägrar tro att en annan värld är omöjlig. Jag är så naiv att jag tror att Gud kommer hjälpa oss till den. Jag tänker inte sluta sprida det budskapet. Om det så kostar mig fler gripanden, häktningar eller fängelsestraff. Kampen är allt för viktig.
Gud, låt ditt rike komma! Och till dig kära läsare önskar jag en trevlig, hednisk jul.
- Truly he taught us to love one another;
- His law is love and his gospel is peace.
- Chains shall he break for the slave is our brother;
- And in his name all oppression shall cease.
Vi kräver en förklaring från regeringen i SvD
Idag publiceras en debattartikel på Svenska Dagbladets hemsida från flera av oss som blev gripna i Köpenhamn, trots att vi inte begått något brott. Läs den gärna.
Jag blev gripen i Köpenhamn
Mitt under en fredlig demonstration stormade polisen en stor sektion och grep oss alla som var närvarande. Om den här upplevelsen och de tortyrliknande metoder den danska polisen använde på oss demonstranter har jag skrivit i The Guardians webbupplaga. Läs artikeln här.
Krönika över 00-talet som format mig och de mina
Det finns något charmerande över nyårskrönikor. Jag älskar dem och har alltid velat publicera en egen. Den här veckan har jag insett att årtiondet som gått faktiskt gett mig chansen att uppfylla min dröm. Bloggen du läser är ju ett resultat av många långa nätter framför flimrande skärmar och dokument med kod, något som hört 00-talet till. Alltså bör jag väl älska den tioårsperiod som nu lider mot sitt slut. Fast efter noga övervägande har jag blivit en smula osäker på om så verkligen är fallet.
När 1900-talet övergick i det nya millenniet stod jag mitt uppe i en mystisk mix av Star Wars-fanatism (ja, jag tillhör faktiskt den ringa skara som sett potential i den nya trilogin), musikalisk förvirring och karismatisk frikyrklighet. För mig var övergången till 00-talet ett uppbrott från småstadsliv till storstadsförort, från barndom till kvasivuxenliv. Jag har tagit 00-talet till mitt hjärta. Det är mitt, och alla sena 80-talisters, årtionde. Och vi har tamejfan tagit över världen. På gott och ont kanske, men ett övertagande är det likväl.
De tidiga åren startade bra. Övergången från uppringt modem till stadigt adsl-lina öppnade en ny värld för mig och mina ålderslikar. Vi proppade våra föräldrars Windows 98-datorer fulla med allt från osorterade mp3-låtar nedladdade med Napster till suspekta virus från Rysslandsbaserade serial crack-siter. Åtta gigabytes hårddisk räckte ofta inte så långt.
På det politiska planet vaknade många av oss upp till att en ny globaliserad värld redan var här. Att tiden tagit slut med nyliberalismens seger över kommunismen i och med östblockets fall tio år tidigare hade nu resulterat i att Kapitalismen var allt i alla. Men min generation var inte nöjd. Antiglobaliseringsrörelsens motstånd mot WTO-mötet i Seattle, som resulterade i blodiga kravaller, spreds över världen – och mitt Göteborg stod på tur sommaren 2001. Detta var ett av startskotten till min radikala resa vänsterut, men på samma gång också dödsryckningar av en vänsterrörelse som bara maktlös kunde se på, och på sin höjd kasta en och annan gatsten, medan de giriga företagen tog över och i hög hastighet förstörde vår älskade planet.
Detta var också köandets årtionde. Vi var många hundra som trotsade riktiga köldknäppar när vi huttrandes väntade på att få tag i biljetter till någon av Ringen eller Star Wars-premiärerna. Ilskan mot de giriga företagen sträckte sig inte längre än hit, och vissa kallade oss till och med babylonlurade. Och visst kanske det var så, men vi gjorde samtidigt uppror mot systemet genom att tanka hem (via Direct Connect-hubbar förstås) riktigt risiga cams av de filmer vi sett på bio så fort vi återvänt hem från biograferna. Hotbreven från bredbandsföretagen och upphovsrättsmaffian trillade tidigt in i mitt hem, till mina stackars pärons stora förtret.
Vi åkte jorden runt, fast i ärlighetens namn var det väl mest till Thailand. Till fullmoon-parties, andra postkoloniala aktiviteter och billig öl. Med nyinhandlade Ipods lyssnade vi på vår nertankade musik. Själv köpte jag aldrig nån Ipod, även om jag numera ändå innehar en. Jag brände istället ut cd-skivor med nysläppta Radiohead-plattor jag inte förstod mig på men älskade högre än livet självt, skränig brittpopselektro av Primal Scream och Múms isländskt lågmälda knaster och lyssnade på dessa i mp3cdspelare inhandlade på Clas Ohlson. Den enkla tillgången till musik via Napster, DC, Suprnova och till sist Pirate Bay ökade allas vår kreativitet och till och med en musikalisk analfabet som mig själv producerade hemmasnickrad elektronika på en crackad Cubase-kopia.
Den politiska ivern släppte snabbt sitt grepp om min generation tidigt på 00-talet. Nu övergick politiken istället till medvetenhet. Att vara medveten var lika med att vara inne. Det gick bra att äta på McDonalds, men inte på det där småborgerliga sättet och inte heller på ett jag-vet-ingenting-om-världen-sätt som korkade white trash-människor höll på med, nej man skulle vara medveten om att McDonalds egentligen sög medan man på ett medvetet sätt ställde sig över den medvetenheten. Alla var införstådda med att USA egentligen bestod av ett gäng mentalt efterblivna idioter som bara ville kriga för olja, men ingen behövde göra något åt det – så länge man insåg hur det hela låg till. På 00-talet hade man lärt sig att barn svälter i Afrika på grund av koloniala och postkoloniala erövringar, att palestinierna hade rätt att odla sina oliver i fred och att det var bra sjukt att bögar blev misshandlade bara för att de var bögar. Men på det sena 00-talet blev man betraktad som en naiv världförändringsivrare om man faktiskt försökte göra något åt världens bekymmer. “Det viktiga är ju att man är medveten om problemen” är ord jag hört komma ur min egen mun.
Man skulle vara alternativ, klä sig i indiekläder och vara insatt i problematiken med världens snedvridning. Men man skulle inte längre köpa sina kläder på second hand eller sy sina egna tygkassar. Man skulle se alternativ ut, men skjortan borde vara inhandlad på den creddiga butiken på hörnet vid nåt torg och tygkassen bortsorterad (eller utbytt mot en liknande, fast nu designad av nån föredetta punkare i trettioårsåldern med tatueringar och kontor på Kungsholmen). Man bodde inte längre i andra hands-kontrakt i Angered, Skärholmen eller Vivalla, nej man köpte lägenhet på söder och drack espressoshots till frukost med den svindyra barnvagnen parkerad bredvid uteserveringen och den keffiyehliknande sjalen svept ovanför den alldeles för stora vårjackan samtidigt som man besvärat petade tillbaka de fönsterglasförsedda pilotbrillorna mot näsroten. Allt under ett ivrigt samtal på hög akademsik nivå som bevisade att man förstått vad historien betytt och att man nu var färdig med sin post-postmodernitet.
Eller kanske handlade det årtionde som nu är på väg att glida ifrån oss om helt andra saker. Kanske är 00-talet kollektiven och kommuniteternas renässans. För visst har några av oss blivit trötta på konsumtionssamhällets religion som bestämt över våra liv tills nu. Vi har blivit fler och fler som längtar efter äkthet i ett samhälle där sjysst renoverade kök, snygga kläder och vita macbooks blivit kutym. Ett samhälle där att vara alternativ förvrängts och blivit anpassat efter ett marknadsideal. Vi har blivit fler som längtar efter närhet till andra i ett samhälle där bloggar och Facebook trots allt kanske inte fört oss närmare varandra utan snarare gjort oss ännu mer individualistiska, alienerade, narcissistiska.
Min gode vän Gabriel sa, eller snarare skrev till mig på Facebooks chatt, häromdan att “en varning till dig är att man tar sig själv på lite för stort allvar när man skriver en krönika utan att få betalt för det”. Och jag tror att han har rätt, att det kanske finns något i vår kultur som säger åt oss att vi måste ta oss själva på riktigt stort allvar. Att det vi bloggar om, twittrar om, det vi har på oss och var vi bor visar vilka smarta och lyckade och framförallt medvetna människor vi är. Men jag tror, fast jag kan ha fel, att vi alla är en bunt förvirrade och alldeles för rika människor med för mycket tid och på tok för lite hjärta. Kanske vi inte har förstått vad historien försöker lära oss ändå? Kanske vi inte har insett att äkthet, närhet och kärlek är vad som är svaret på den fråga som är på allas läppar? Frågan som lyder: var det inte mer än detta?
Min bön till den Gud jag tror på, Israels Gud som befriar människor ut ur slaveri, är att det kommande årtiondet ska få bli i en tidsålder som är motsatsen till den vi nu lever i. Mitt hopp är att Guds nya ordning ska få komma och förvandla världen till en plats där individen inte längre utgör mittpunkten. En plats där gemenskap är det som ger människor livsglädje. En plats där rättvisa råder, ordet medvetenhet är ett minne blott och ingen får eller kan förtrycka den fattige genom att inneha snygga laptops, trendiga kläder och en trådlös internetuppkoppling. Min bön till den Gud jag tror på är att denna nya ordning, detta Guds rike, ska komma snart – gärna redan imorgon.
Kent om kyrkan
Igår lyssnade jag och min bror på Kent. “Har du hört att dom sjunger om kyrkans fall och konstantinismen?” frågade han. Och visst tänker jag, Kents låt sätter fingret på kyrkan och dess historia. Eller vad tycker du? Är det sant att vi som är kristna sökt så mycket efter att klassas som elit att det inte finns något speciellt med oss längre?
Ett långfinger åt döden
Vi gick över lik
Och skyltade med vår kärlek,
vårt rika inre liv
Men plåtarna till himlen
var slut när vi kom dit
Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andraOch vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra